Från byhålan Rosersberg till att bli världsmästare - efter 42 år är det nu dags att kliva av den stora scenen på klubbnivå

Efter 42 år som handbollstränare känns det numera naturligt att kliva av och låta andra tar över.

Ansvarig för 40 lag i elva olika klubbar och cirka 1 500 spelare.

Det började 1976 som ung ledare för Rosersbergs IK:s internserie och sedan har det rullat på och det har jobbats med drygt 1 500 spelare och samarbete med massvis av ledarkollegor.

Den 26 april är sista dagen och avslut med Skånelas A-flickor (F16), vilket är och förblir det 40;e laget jag har jobbat med

vrldsmstar-fotojpg

Gyllene tider har gjort en låt som heter ”Det är över nu”

En passande mening för mig.

Det känns rätt nu att lämna rollen som handbollstränare på klubbnivå.

Det har blivit många veckor med träningar måndag, tisdagar, torsdagar(helger) och så vidare och till slut finns det ett slut.

Allting började i byhålan Rosersberg, en vinterdag och jag var på plats med storebror (Tomas) som tyvärr lämnade mig/oss alldeles för tidigt (2018).

På plats i Råbergshallen pågick det en handbollsmatch och jag frågade Tomas vilka personer som springer omkring med svarta tröjor.

-Det är domarna, sade Tomas och jag minns att jag sa snabbt att ”jag vill också bli domare”.

Jag blev domare och höll på i cirka 20 år.

På den vägen inleddes intresset för handboll.

Redan som fjortonåring fick jag träna lag, jag gick både domar- och tränarkurser.

Jag har aldrig spelat själv handboll. Jo, förresten, Rosersberg hade ett herrlag (div. 5), där hamnade jag, men blev aldrig någon stjärna…

Intresset för sporten och nyfikenhet av ledarskapet hade jag.

Rosersbergs IK är min moderklubb och har tillbringat ohyggligt många timmar.

Vi var på den tiden många tränare som brann för utveckling.

Rosersbergs IK har sedan starten av handbollen på 50-talet producerat fram många duktiga handbollsspelare och i huvudsak på flick- och damsidan.

För mig har ledarskapet handlat mycket om att skapa förutsättningar och engagera sig i spelarna, vilket jag tror att många kan hålla mig med om.

robban-zetterquistjpg

Flera årgångar i Rosersbergs IK har varit framgångsrika.

Skulle jag rabbla upp alla lag, skulle listan bli lång, men några årgångar går inte att undvika att berätta om.

F67/68 – vinnarskallar.

F83/84 – vinnarskallar.

F90/91 – vinnarskallar.

F98/99 – vinnarskallar.

Skånelas U- och A-lag på mitten av 80-talet och med en engagerad Håkan ”Krallan” Nilsson.

Och viljan att vilja träna. Intervallöpning i elljusspåret, backlöpning vid Rosersbergs slott m.m.

FullSizeRenderjpg

År 2010 fick klubben en ny hall Rosershallen och förutsättningar blev bara bättre och bättre.

Sportsliga händelser finns det så klart hur mycket som helst.

Vunnit slutspelet i Stockholmsserien i Eriksdalshallen (ett par gånger), Flickallsvenskan, numera heter det Ungdoms-SM och resan med F98/99 var något alldeles speciellt. I laget fanns Kristin Thorleifsdóttir, som numera spelar för H65 Höör, vilken spelare, en skytt i elit(världs)-klass.

Jag glömmer aldrig samtalet som jag gav till Kristin om att du är uttagen till landslaget.

IMG_5207JPG

För årgången F99 (Rosersbergs IK) var det också framgångar och våra duster med flera konkurrerande lag fanns där. Duktiga spelare med bra egenskaper i hela gruppen.

_DSC4917jpg

Duktig målvakt Gracia Axelsson Zomi

Jag glömmer inte dramat i Ungdoms-SM, både 2015 i Jönköping och framför allt 2016 i Malmö och där lilla Rosersberg gick till final mot Skövde HF.

Semifinalen mot Sorunda IF och som avgjordes i shot out – vilket drama.

Alla träningsläger som har arrangerats är också starka minnen. Det har blivit läger både i Grekland, Tjeckien, Norge, Ungern, Danmark, Åland, Finland och mycket mer.

DomareJPG

Bild från lägret i Kramfors då Rosers F99;or fick spela hockey och det saknades domare. På med hjälmen och zebradräkten för Blom & Zetterquist.

Teambildningar är något jag alltid har prioriterat som ledare, att skapa lag och framför allt att ge redskap till spelarna att fortsätta utvecklas hela tiden.

Det har tränats på nyårsafton, det har organiserats morgonträningar, skjuts till skola, det har avverkats mängder av spelar- och föräldramöten.

Det har jobbats in ekonomiska medel för att kunna sjösätta alla aktiviteter.

Ja, listan kan bli hur lång som helst.

Att vara klubbtränare på ungdomsnivå blir jag inte rik på, däremot har jag blivit rik på personliga kontakter som jag har med mig resten av livet.

Jag har haft möjlighet att få jobba med tränarkollegor, lagledare och aktiva föräldrar som har haft engagemang.

Träningsläger i Varkiza med +36 grader med Skånela A-flick.  Lger Grekland 2 Sknelajpeg

Personer som jag gärna nämner här och som har betytt mycket för mig under alla dessa år är;

Anna & Jimmy Petersen, Joachim Lundberg, Urban Rönnqvist , Dagge Lundin, Birthe Hansson, Mikael Mattsson, Camilla Eriksson, Peder Nielsen, Ulrika Andersson-Moberg, Bengt ”Bengan” Johansson, Anders Eriksson, Peter Blom, Linda Schaerlund, Håkan ”Krallan” Nilsson, Eva Sundström, Per Lundberg, Rolf Vesterlund, LilleMor ”Lillen” Larsson, Kent Söderlund, Sarah Fransson, Per Johansson.

Handbollen har betytt mycket för mig och gör det fortfarande.

  Vinnande ledargngjpg

Nu när jag snart är 56 år (september) har jag kommit fram till beslutet att få tid till andra saker som intresserar mig och numera ”tänk på dig själv skit i andra”. Det har oftast varit tvärtom.

Jag har haft fem infarkter, vill jag gärna inte ha en sjätte.

Och med tanke på den nervsjukdomen jag har fått sedan två år tillbaka är det lämpligt att ”tagga ned”

Tränaruppdraget i klubbverksamhet vill jag nu ta avstånd till.

Att jobba med distriktslag eller liknande kan vara möjligt.

Det har blivit sex olika uppländska distriktslag och varje årgång har haft sin charm.

Det har blivit ett par svängar med olika Svenska ungdomslandslag.

JVM-guldet på Dominikanska Republiken i augusti 2010 är så klart det största.

10 år sedan som vi åkte över Atlanten och sade att vi skulle vinna VM-guld och kom hem med det historiska och första VM-guldet på damsidan för Sverige någonsin.

Vilken resa.

10891938_886551054729254_7166084218898315821_njpg

Höghöjdsträning med Roserbergs F98/99;or i Norrtälje.

Under hösten 2019 växte beslutet fram och jag har inte tvekat någon gång.

Finns inte den 100 % inställningen till att vara tränare då känner jag (i alla fall) inte att det är värt att lägga den tid och energi som krävs.

Att bli ihågkommen som en gammal gubbe vill jag inte vara med.

Hoppa in som gästtränare gör jag gärna.

Konsulta för handbollen kommer jag att göra.

Följa utveckling av den här fantastiska sporten kommer jag att göra.

Blogga och skriva kommer jag fortsättningsvis att göra.

Jag är stolt över de arrangemang med åren jag har jobbat med. Det kan handlat om SCO i bl. a Märsta och Rosersberg, seniorlandskamper, MV-temakvällar m.m.

Jobbet som marknadsansvarig med Ungdoms-SM, Finalspel i maj i Uppsala förra året var fantastiskt roligt, men så slut som jag var efter denna helg, det har jag aldrig varit.

Arbetet att föreningsutveckla och vara marknadsansvarig i Skånela IF Handboll fortsätter.

Men att bli ansvarig klubbtränare i framtiden?

Nej tack, den resan är över nu. Punkt slut.

Sknela Handboll - F03_04jpg

Nu gäller ”här och nu” med Skånela F16-lag och vi har ett par månader tillsammans.

26 april 2020 då checkar jag ut!

Jag vill rikta ett stort tack till er alla som i alla år har stått ut med mig.

Föräldrar, spelare/motståndare och ledare som jag har fått förmån att få jobba tillsammans med.

Vi ses och hörs!

Robban ”Z” Zetterquist

  IMG_3869JPG

En inspirationsplats på många olika vis - Varkiza resort.

RZ; s motto; Tänk positivt – i morgon kan det vara försent.